Mrawen

Klockan ringer, 04.30. Går upp ur sängen med förväntan, nervositet och glädje i bröstet, idag var en stor dag, idag var det dagen att bli mamma. Tittar åt sidan och ser att sängen är tom, undar vart Tim var någonstans, går ut i lägenheten och ser honom sova stock i soffan, frågan i huvudet - varför ligger han där? Antagligen så finns det väl en bra anledning till det. Fick reda på sen att jag hade sagt åt honom att jag ville sova själv när han hade försökt att lägga sig bredvid mig kvällen innan, snacka om att känna sig dum, men sömntabletter är bra saker.

Tim åt frukost, jag duschade, sista skulle packas och kollas över, sängen skulle bäddas, grisarna skulle ha mat sista trixet innan taxin kom 5.45 för att köra in oss till Akademiska Sjukhuset. Känslan av att äntligen få gå med BB väskan i handen, ta med sig bilbarnstolen, och veta att det var dags, en helt otrolig känsla. Efter hela den här tiden så var det faktiskt dags att åka in till Akademiska.

Nervösa, förväntningsfulla, lyckliga, satt vi i taxin, snart var det dags.

När taxin körde in framför ingång 96 stod Sandra redan där och väntade, sen kändes det som en evighet innan pappa kom gående i korridoren 06.50. I samlad trupp åkte vi upp till andra våningen. Där träffade vi på barnmorskan Johanna som visade oss rummet där vi skulle komma att bo i senare på BB. Jag fick emla salva på handen och armen inför nålsätningen, en sån där rumpnisserock och stödstrumpor. Nu var det dags! klockan närmade sig 8, nu är det dags att åka in på operation.

Ganska spännande att åka säng måste jag påstå pirrade i hela kroppen, kunde inte sluta le. Kom ner på operation och fick byta säng, ta ur tungpiercingen och rullas in till operations salen.  Där inne va de massa folk och konstiga saker och det luktade konstigt och lampan i taket var reflekterande så att man såg folk i lampan, som var på andra sidan skynket, vilket var lite läskigt. Alla pratade i mun på varandra, hälsade, pressenterade sig, frågade hur det var, hur det kändes, trodde dom på fullaste alvar att jag skulle komma ihåg alla dessa namn?

Ett av mina skräckämnen inför snittet var kommet, sätta nålen i handen, droppet. Narkosläkaren var snabb fram med masken och tröck på mig den och sa åt mig att andas, tre andetag senare så var jag helt bong i huvudet. Narkos syster som skulle sätta dropp frågade om hon skulle göra det och jag svamlade bara att hon kunde göra vad hon ville, jag sket i vilket och det gjorde jag sen satt den där.

Sen ombads jag att sätta mig upp förstod att det var ryggbedövningen som skulle sättas. Kul att sätta sig där med ryggen mot narkosläkaren och tänka på att han va tvungen att glo i min rörmockarklyfta. Sen stack det till och jag grät, och grät och grät. Jag var så rädd,  så otroligt rädd, hickade bara hela tiden "det är läskigt, jag är rädd, läskigt, rädd". Ingen hade sagt heller att det skulle ta en sån tid att sätta den där bedövningen! tog ju flera minuter att vrida om kanylen i ryggen på mig. Narkosläkaren frågade hela tiden om det kändes på det ena sättet eller det andra, om det värmde eller kylde och så.


Efter bedövningen fick jag lägga mig ner. Kändes jätte konstigt i hela kroppen, pirrade, värmde och man kände verkligen hur fler och fler delar försvann bort. När behövningen satt fick jag kateter, vilket inte var exakt lika läskigt som jag hade trott. Sen kom skynket upp och efter det så dallrade bara magen, såg att det var en massa folk böjda över mig och mössorna rörde sig, magen vobblade fram och tillbaka, kändes inget, utan bara konstigt. jag trodde att jag skulle förstå att dom faktiskt höll på att skära upp mig på andra sidan, men det gjorde jag inte. Hade tur att narkos sköterskan va så fint sminkad, låg mest och filosoferade på det och försökte att hålla mig lugn. Tim var helt underbar, han gjorde bara precis vad han skulle, bara tröstade och lugnade, så helt underbart stöd.

9.08 lättade tyngden i magen och det skrek till, sen kom ett skrik till och sen så kom dom frambärandes på en liten docka, fullständigt inkletad i fosterfett och annat gos. Allt jag kunde tänka då var "ge den där till pappa" och grät och grät, så mycket känslor och inte en aning om något, fattade inte. Tim grät, jag grät. Nu var Alvin född.

Alvin försvann ut ett tag, nyblivna morfar klippte navelsträngen, och han tvättades av, vägdes, mättes och fick en spruta. Sen fick jag tillbaka honom. Vilka krokodiltårar, dom var jätte många och överallt, förstod inte.