Mrawen

Dom senaste månaderna har varit ett eldprov, och inte bara för mig utan för er i min närhet. Jag är värdelös på att uttrycka min uppskattelse och de värde jag sätter i er, men utan er så skulle inte Alvin få chansen att anlända till jorden och jag hade nog inte varit människa längre.

Pappa och Yvonne, utan eran stöttning så hade Alvin inte blivit mer än 18 veckor, jag kommer så väl ihåg vad ni sa. Pappa sa "Jag är verkligen inte för abort, jag tycker inte att du ska göra det" och Yvonne sa "jag vet inte om jag ska säga de här eller inte, men snälla snälla gör inte abort!"

Trotts att allt talade emot mig så behöll jag mitt barn, med hjälp av er, jag kan inte uttrycka min tacksamhet gentemot er, det finns inte ord som täcker, ni räddade mitt barn, vill tillägga att fler än Pappa och Yvonne hjälpte till med detta, ni vet vilka ni är som fanns för mig under den perioden.

Mitt liv har varit en berg och dal bana under hela graviditeten. Det borde "räcka" med att vara gravid, försöka hänga med i ändringarna i kroppen, tankarna, hormonerna, rädslorna, MVC besöken och försöka förstå att man ska bli förälder. Detta hade räckt för att graviditeten skulle bli tuff, att vara själv gör allt mycket tuffare, att inte ha haft något redigt boende gör inget lättare. Nu tänker jag inte vara negativ och dra upp allt skit som hänt under denna egentligt korta tid, men många berg har det varit att bestiga och än så är det inte klart, men jävlar den som står i min väg nu.

Jag vill tacka er som har funnits vid min sida och fått mig att orka.

Ni är mina hjältar.

Jag vill ursäkta mitt inte så underbara humör alla gånger, jag gör vad ja kan gör att behärska mig men det går med varierat resultat, jag vet. Sen så vet jag om att jag inte har varit ett guld sällskap under den här tiden heller, att le har varit i en helt annan värld för mig totalt, helt otrloligt att ni har stått ut med mig! Underbara varelser.

Många gånger har jag tänkt över vad jag kommer att sätta Alvin i, vilket liv ger jag honom? Men vet ni vad? Även om oddsen talar mot mig så kommer jag göra allt som står i min makt för att han ska få ett värdigt liv. Svensson kanske är det bästa i teorin, men undrar om det är det i verkligheten? Jag kan inte ge honom mer än vad jag har att ge, framtiden får utvisa om det räcker.

Även om det inte verkar så, så blir jag djupt berörd av er som erbjuder hjälp, jag är för stolt för att ta emot den, men jag ska försöka bättra mig, jag är skyldig att visa er tilltro efter allt ni gör för mig. Jag har alltid trott att "ensam är stark", men jag är inte stark utan er.