Fy fan..
Alla svek ligger på mig, tynger mig. Hur ska jag kunna lita på någon igen? Helhjärtat? Ingen lyssnar, finns inte, som om jag skulle mala om mina ?problem?, men för upplysningens skull ? jag maler inte om mina problem. Respons ibland någon gång från någon, är det så mycket begärt. Jag vill bara kunna få ett gensvar. ?glöm de där? ?skit i de där? ?lägg det bakom dig?. Ja, jag försöker men det är inte varje dag som man blir behandlad värre än en spya.
Hur ska jag kunna ge min kärlek till någon igen? Hur ska jag våga? De går ju inte.. har blivit så hjärte krossad, ja visst, det var mitt val att lämna David, det vet jag, och det står jag för, han vet varför lika väl som jag. Men är jag den ända onda för det? Är jag inte värd skitvatten för det? För att ja vart så pass stark att ja kunde bryta mig loss, David, att lämna dig va det bästa jag har gjort i hela mitt liv, se hur du behandlar mig nu? Kan du förstå vilken skit ja har levt i? jag hatar dig, hel hjärtat. 4 år av mitt liv, det värdefullaste jag har, gav jag till dig, jag var dig trogen, jag gjorde allt du bad om, jag stod ut med att följa ditt finger, ja slutade upp med att vara mig själv för dig, slutade träffa folk, ja kysste dig god natt, jag gav dig mat och min kärlek, anspråks löst. Men du ditt as, ditt jävla as.
Ett svek följs ofta av ett annat, du sa att du skulle finnas för mig, att du skulle stötta mig vara där för mig? när jag behövde dig som mest var du borta, aldrig har jag fallit så djupt. Kommer aldrig kunna lita på någon igen. Inte efter dig, inte helt i all fall, förstå att jag älskade dig.
Nu, jag är kär, men kan jag ge de som krävs? Orkar jag med ett förhållande? Klarar jag det? Är jag stark nog? ?nej. Men jag älskar honom. Varför kom du nu. Det måste finnas en anledning till det. Måste. Snälla, hjälp. Jag vet inte vem jag är längre! Hur ska jag kunna ge mig själv om jag inte vet vad jag ger.
Fan, jag är fet igen, varför? Varför ska jag alltid bli så här, känner mig så stor och äcklig och vidrig, vill inte se mig själv vill inte vara i den här äckliga kroppen! Ja har gått upp 5 kg på två eller tre veckor. Hatar mig själv, ta inte i min förens jag är liten igen, det dallrar så äckligt. Så vidrigt, snuskigt. Jag gör ett avtal med mig själv från och med nu: jag är helt nykter tills ja väger 48 kg igen, inte en droppe där innan! Inte en! De ända accepterade vätskorna är vatten och tranbärs juice! Fan ja hatar de här känner mig så äcklig, hungrig, blir aldrig mätt, måste äta något, måste, vet inte vad ja ska göra annars! SNÄLLA HJÄLP MIG.
Tack tack.
Märks att det var ett tag sedan man var in och läste. Hänt en hel del.
Trodde jag ställt upp för dig. Har iaf gjort minst detta:
Lät dig ta hem din mor så hon fick bo hos oss, för din skull för att du mådde dåligt när hon blev sjuk.Gjorde det med öppna armar just för din skull.
Du fick en häst för att muntra upp dig, för att du skulle bli glad och må bra och att det var din dröm.
Tog hand om dig då du hade dina panikångest attacker, var hemma och vakade över dig i en vecka, och höll ständigt kontakt med dig hela tiden.
Frågade alltid hur du mådde.
Bara för att jag inte kom hem med en ros varje kväll betydde det väl inte att jag inte brydde mig om dig eller inte älskade dig?
Du får hata mig helhjärtat om du vill. Det är upp till dig, men jag hatar inte dig.
Ett tips på vägen eftersom jag sätt det hända och själv råkat ut för det flera ggr. Ha inte för brottom. Tiden kommer alltid i fatt dig för eller senare.
Jag hoppas verkligen att du kan få det bra med Niklas. Att han kan hjälpa dig igenom detta så du börjar må bra igen och bli en människa.
Men som jag sa då du var uppe sist. Riktigt underbart att se att du fått glimten i ögat igen, såg att den saknades på korten dock.
Hoppas du snart finner ro i allt detta Åsa. Hoppas verkligen det.
