Mrawen

Var ett tag sen som jag skrev, har tappat lusten, energin, orken och känslan.. Jag kan inte säga att jag inte har tid att blogga, men det vore att ljuga, så mycket tid tar faktiskt inte Alvin. Men jag är väl less, undrar hur många timmar som ligger bakom den här bloggen? det är många kan jag säga på rak tass.. Men varför? till vilken nytta? varför ska mitt liv vara så roligt? vad får du ut av att läsa mina rader? vissa läser den som en blogg, andra stöttar och så finns gruppen som inte tål mina ord.. hurm.. människan är en underlig varelse.. jag tror inte på hat, jag tror inte på onda ord, jag tror inte att det är lönt.. jag vill inte sätta mig på pedistal, det är jag inte "värd", det finns ingen som är, men jag tror att man får tillbaka sina gärningar. Alla har "motståndare" folk som måste se ner på dom, ALLA har dom, oavsett hur renhjärtad man är (återigen påstår inte att jag är ett guldhjärta). Jag har min syn på mig själv, du har din syn på dig, du har din syn på mig och jag på dig.. och du och jag är olika i alla vinklar.. vi är som diamanter du och jag, vacker ur vissas ögon, inte färdigslipad ur andras, för vass ibland, för trubbig i andra tillfällen.

Jag är inte perfekt, inte du heller. Jag tror på karma, jag tror att allt händer av en anldening, jag tror på att ge vilkorslös kärlek inte hat. Jag har visst känt hat, till en person, ändast en i hela mitt liv, finns bara en människa som jag hatar, finns bara en människa som jag dömt efter ett par meningar, en människa som jag anser vidrigt ond, "Jag hoppas du får missfall din jävla hora, för ingen vill ha med din vidriga avkomma att göra i alla fall.." det är ord som är för låga för att accepteras, därför hatar jag den människan. Men åter igen är livet för kort för att fylla med hat och förakt. Allt jag kan säga för att sluta det kapitlet; Jag hoppas att du får det liv du förtjänar, gott eller ej.

Finns saker som jag ogillar, som jag tycker är onödigt dumt, men jag är inte rätt person att dömma eftersom att situationerna jag pekar i första hand är på sådana som är runt mig, på ena eller andra sättet, som involverad blir man förblindad av psykiska spår som är för lätt att fastna i och svåra att ta sig ur. Detta ber jag om ursäkt för, för att jag inser att vi har olika synsätt du och jag. Jag vill se ur ditt perspektiv, se ur dina ögon, men ibland går det inte, ibland kan jag inte släppa mitt spår, ibland kan även jag tycka att du tänker "fel", ibland önskar jag att du kunde försöka se ur mitt perspektiv, försöka att se genom mina ögon, höra genom mina öron.

Jag försvarar dom som försvarar mig, jag älskar dom som älskar mig, jag hjälper dom som hjälper mig, kalla mig egocentrisk om du vill, men det jag vill är att ge, ge min kärlek, min tid, min hand, mitt liv.

Tyck att jag lever i en illusion, tyck att jag lever i en annan värld, tyck och tänk om det gör dig lyckligare, din lycka är trots allt det viktigaste som finns för just dig och det är ditt liv som är det viktigaste för dig och det är som sig bör eftersom att det bara är du som får chansen att leva ditt liv, liksom är jag den ända som får leva mitt.

Jag kan anse det lågt och patetiskt att dömma andras val, finns så många val som du har gjort som kunde vara skrattretande, irriterande, felande, konstigt eller dumt ur till exempel mitt perspektiv, men dömmer jag dig för dina val? kanske jag gör, det ursäktar jag mig för jag försöker att inte göra det, men åter igen, jag är långt från perfekt, eller den jag vill vara.

En gång sa den renaste, raraste människan jag någonsin kommer att känna att alla kan utvecklas till det man själv vill och att självutveckling är något som man alltid måste kämpa med, tack för din insikt, dina ord kommer alltid finnas i mitt hjärta. Jag vill bli som dig, på sätt och vis. Jo, det vill jag, jag vill vara lika älskad och konfliktlös som dig, men vet du vad? jag kan inte för att jag inte är du, agg, irritation och avundsjuka kommer alltid vara mina förföljare på något sätt.. Men varför? så mycket finns det väl inte att irritera sig på? eller? jag är dom er, en vandrande människa på jorden, varken mer eller mindre.

Vet inte varför skit ska förfölja mig, samma krig, bara olika pjäser. Jag ger mig inte på någon, varför ger du dig på mig? Varför är jag värd dina negativa tankar, varför är jag värd att "slösa" den energin på? är det verkligen mig du vill vara arg på? är det mig du vill irritera dig på? eller är det något/någon annan?

Många gånger vill jag, så gärna bita tillbaka "ge tillbaka med samma mynt" "öga för öga, tand för tand", det händer att jag säger stopp! Nej! där är gränsen nådd! men jag skulle inte ge igen, eller försöka slåss tillbaka, hade du varit i mina skor så hade du inte varit långsam med att slå tillbaka.

Less, ge fan i mig, min familj, min pojkvän, min son, mina vänner. Om du inte vill oss gott så klart.

Nej det har inte hänt "något nytt" vill bara sätta en punkt, stop, slut, end.

Och det samma med detta inlägg.